hej å hå...

det är fullt upp på dagarna med de små på dagarna, men så nu ikväll tänkte jag, jag tar en promenad, helt själv, utan hundar, ibland är man bara tvungen att få en stund för sig själv, så att man kan höra vad man själv tänker, och inte bara prata med hundarna och höra deras ljud...

sagt och gjort...fram med stavarna, propparna i öronen med ljudboken "Hästarnas dal" underbart...solen höll på att gå ner, och det var underbart...jag gick där i godan ro, lyssnade på ljudboken, levde mej in i boken...tittar upp...  åååå heliga guds moder...

förr när man var ute och red, så kunde hästen bli skrämd och vända på en femöring...japp det var så det blev...det är min stora skräck att gå på Älgar, jag har gjort det flera gånger, och det är det värsta jag vet, och nu till råga på allt, när de stöter bort kalvarna och de är helt vilda...jösses...

jag vet bara att ögonen ploppa ut vid synen av älgen, hjärtat tog en frivolter, och blodet stelnade till is...det var bara och springa så fort det bara gick med stavarna upp i luften...propparna ur öronen flög som en kaskad runt huvudet  

när jag sprungit ett långt stycke där mitt ute i skogen....och lugnat mej lite, så var första tanken....hoppas ingen såg mej  men det är ju klart att ingen gjorde, men det var första tanken, kunde inte låta bli att titta mej omkring och småle för mej själv, jag såg synen framför mej, en skenande kärring med blå tröja  stavar och proppar åt alla håll, jag tror nog älgen blev lika rädd för mej som jag för den   men man kan ju inte hjälpa om man blir rädd, hu geda mej/ Anki